Då har jag tillbringat tolv dagar i Kina och har fyra dagar kvar, eller egentligen bara två. För på lördag åker jag till Hongkong igen, och jag vet i tusan om det räknas till Kina ;) Väldigt annorlunda är det iaf! Under de här tolv dagarna har jag flera gånger kommit på mig själv med att tänka "hur sjutton kunde jag bo här?" Inte för att Kina är ett hemskt land som är omöjligt att trivas i, absolut inte. Jag trivdes ju faktiskt större delen av tiden som jag bodde här förra året. Men det är så annorlunda, och saker som jag inte la märke till något speciellt förra året har den här gången fått mig att rynka lite på näsan. Speciellt när jag har varit och hälsat på mina gamla kollegor och elever i skolan. När jag jobbade där var jag nog så fokuserad på mig själv och mina lektioner, jag var inte med på någon annan lärares lektioner direkt, utan gick kanske bara förbi utanför någon gång sådär. Men nu har jag varit med, och det skar i hjärtat när jag såg hur de behandlar eleverna. Skrattar åt dem och använder deras svagheter som ett sätt att motivera andra elever. Helt galet i mina ögon, men alldeles normalt i deras. Jag menar, det här är inga elaka människor, tvärtom. Men deras syn på uppfostran och utbildning tillhör inte samma planet som min, det är en sak som är saker. Sen har jag också insett att här är lärare inte ett yrke, det är en livsstil. Jag har umgåtts mycket med förskolelärare under de här dagarna, eftersom Bryony arbetar i förskolan, och det är helt galet hur mycket de jobbar och hur mycket de har ansvar för. Till exempel så skedde det i måndags en olycka på förskolan där Bryony jobbar, två små pojkar åker rutschkana och den ena hamnar över den andra och den som är underst landar på sin armbåge så att den går av. Fruktansvärt såklart, men pojkarna är tre år. Sånt kan ju hända. Men här i Kina får sånt inte hända, speciellt inte på förskolan. Så läraren som hade klassen när det hände får åka med in till sjukhuset och även vara med dagen efter när pojken ska opereras. Föräldrarna är alltså inte lediga, utan låter läraren vara med på sjukhuset. Och här pratar vi inte om föräldrar med dåligt med pengar, pojkens föräldrar är tydligen omtalade i området och har väldigt gott om pengar. Men det som, enligt mig, är mest galet är att läraren måste betala pojkens sjukhusräkning. Eftersom det var hon som hade ansvaret för barnen när olyckan skedde. Jag blev lite mörkrädd när de berättade det här mig. Här ska alltså läraren, som redan är en av de som tjänar minst i samhället, ta av sin lön och betala en sjukhusräkning som uppkom på grund av en olycka. Lite svårsmält måste jag säga! Nej, usch vad negativt det här blev. Men det är sånt där som hamnar på hjärnan när man tillbringar för mycket tid ensam. Tror att det är lite av anledningen faktiskt, det har blivit mycket egentid när alla andra har jobbat och mycket tid att fundera. Inte alls bra när man heter Micaela Nilsson och har en hjärna som snurrar lite som en bergochdalbana i vanliga fall ;) Så nu är jag väldigt pepp på Australien, road trip och kvalitetstid med Csilla :)
Jag och Bryony :)
På besök i skolan :)
Dumplings!!!
Food market :)
På bio :)