De senaste dagarna har verkligen varit en riktig bergochdalbana, med både toppar och djupa dalar.. Jag har haft bra dagar i skolan, skrattat och haft roligt med folket här, men ändå har jag gråtit. Onsdag och torsdag var värst, då fick jag tillochmed gå hem på lunchen för att det bara kom över mig, men sen har det gått bättre. Ända fram tills nu i eftermiddag när jag skulle skypa med familjen, då bara brast det. Mamma säger att det bara är att packa väskan och komma hem, men det vill jag ju inte. Jag vill stanna här och jag vill göra det här, men ibland är det bara så jäkla jobbigt att vara ifrån allt och alla där hemma. Jag saknar verkligen mina människor och mitt liv.. Vet att det finns de som tvivlar på att jag ska slutföra det här, men det ska jag! Inte en chans att jag kommer hem innan det här är över. Och att jag skulle tycka att det är jobbigt, det visste jag också. Jag är ju trots allt världens lipigaste människa och väldigt hemmakär :) Men att det skulle bli den här panikartade saknaden som bara kommer över mig, det hade jag inte räknat med.. Men jag kämpar på och hoppas att det här ska gå över snart. På tisdag åker jag till Kerstin i Foshan och på onsdag sätter vi oss på tåget mot Shanghai. Hoppas att det ska ge mig en nytändning och att jag ska kunna njuta av resten av min vistelse här, för det kommer antagligen att gå väldigt fort och sen är jag hemma igen. Så försöker jag iaf tänka när det blir lite för jobbigt :)